Har bläddrat bland mors gamla hundsaker och hittat tre skisser på provupplägg från en helg i september 1978, ukl-ekl. Kanske enorm nördvarning på detta men jag tycker det är intressant hur proven utvecklats.
Unghundsklass
Kryssen bredvid varandra markerar var publiken får stå. M står för markering och D för dirigering.
Upplägg:
Först landmarkering, sök med 5 st vilt, dirigering och sist vatten.
Öppenklass
Upplägg: 2 st markeringar på land, sök med 5 st vilt, dirigering på land, vattenmarkering 1 st och till sist vattendirigering.
Elitklass
Upplägg: trippelmarkering på land, sök med 6 vilt, dirigering på land, vattendirigering och sist 1 st vattenmarkering.
Samtliga klasser har släpspår, i ukl 100 m och i elitklass anges att ”släpspåret skall försvåras. Lämpliga åtgärder är därvid längre spår, tyngre vilt. Dessutom sändes hunden från en punkt ca 30 m från spårets början”.
Vad har ni för reflektioner? Mina spontana är att ukl är ganska likt dagens nkl medan dagens ökl och ekl är mer avancerat än dessa prov. Släpspåren verkar mer lika de som uppstår i en jaktsituation än vad dagens släpspår är. Det står ingenting om parkamrater eller liknande, någon som vet nåt om hur det var med det?
Kul att se! Tycker både öppen- och elitproven idag är svårare än vad detta elitprov är. Även då tycker jag det skiljer ganska lite mellan öppen och elit, som idag. Mer statiska upplägg verkar det vara
Stämmer att detta är übernördigt, man fasen vad kul!
- Jag funderar liksom du på om man gick i par eller singel i ökl + ekl?
- Reagerar lite på dirigeringen i ukl. Det är väl inte så vanligt med en 50 meters dirigering i dagens nybörjarklass, elelr? Jag har lite dålig koll…
- I ökl: framgår det om det var två enkla markeringar eller en dubbel? I mina ögon är en dubbelmarkering bra mycket svårare än en enkel…
- Angående släpspåret har jag för mig att jag hört att man ibland använde räv eller till och med katt vid släpspåren. Hua!
Jag förstår varför man väljer att ta bort släpspåren. Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka det är lite synd. På släpspåren blir det ju väldigt tydligt om hunden ”bara springer” eller faktiskt spårar. Men vi får väl förlita oss på att vår domarkår kan bedömma detta i provets övriga moment istället!
En sista reflektion: De här skisserna visar ju ”bara” provens upplägg och vi kan visserligen fundera över hur dessa liknar/skiljer sig från dagnes provupplägg. De säger dock ingenting om bedömning och prissättning. Jag kan egentligen inte uttala mig om hur den var ”förr” då jag ju knappt var född då – men när man hör de sån var aktiva på den tiden jämföra gårdagens prov med dagens låter de ju ofta som att bedömningen tajtats till och kraven på lydnad och följsamhet blivit större.
Verkar som att man gick i par i elitklass men inte i ökl förrän på 80-talet? 50 meter dirigering i ukl, nej det har vi ju inte idag vad jag har sett… Och så heter det ju typ ”riktat närsök” egentligen. Jag tror för övrigt att du och Cinna har en poäng i er gemensamma reflektion om bedömningen, provet kanske varken var lättare eller svårare men bedömningen har nog förändrats en del till dags dato.
Håller med om att svårighetsgraden ökat en aning i ÖKL o EKL, kommer ihåg elitklassens släpspår när man skulle skicka hundarna typ 30 meter till spårets början. Man hade ingen aning om vilket håll det gick åt bara å göra korstecknet och hoppas att det gick vägen
Minns att det ibland bara var en dirigering i ÖKL antingen i vatten eller på land…Man började oxå köra hundarna i par men det var ju på 80 talet…
Jag tycker ändå att det största skillnaden ligger i bedömningen. Idag fokuserar man mer på följsamhet, ”lydnad” och exakthet än vad man gjorde på den tiden….
Hmm Cinna varför gör man inte ett släpspår som liknar den riktiga jaktens motsvarighet, t.ex. att hunden får en markering där man vänder om, någon drar bort viltet x antal meter och sen skickar man hunden?
Vid markeringar skulle hunden själv minnas och ta riktning, händerna på ryggen. Fältarbetet skulle hunden själv lägga upp-inga utskick med riktad hand som idag. Här visade våra goldisar oftast sin starkaste sida, ett snyggt upplagt fältarbete utan inblandning från föraren. När det var som bäst var det ljuvligt att se. Näsan påkopplad från start. Idag är det som sagts ovan mera lydnad och styrning från föraren.